Debatt om volym

”Vadå?...ansa en mango????!!”

Jag vill tacka dem som stod för arrangemangen vid festen på Brunnsgatan den 20 september. Fräsch dukning, kvalitetssnacks mm gjorde sitt mot fönsterlöshet och begränsat mysvärde. Det viktigaste för min del var dock ett fint musikval och att volymen inte tangerade smärtgränsen. Inga dansare behövde ta på hörselskydden. Det gick fint att samtala vid borden.

I diskussionen om vilken volym som krävs för inspirerad dans glöms lätt bort att ljudkvalitén också har betydelse. Växlande svaga partier och starka staccato-sekvenser ställer stora krav på högtalarna som ofta både skräller och brummar. Med bara en högtalare måste det få låta svagare i andra ändan av salen. När tangon är som bäst står den för diskret elegans och en måttfullhet i gesterna. Borde inte det också gälla musiken?

Dagens högtaleri kan i volymhänseende formligen radera en vanlig akustisk orkester, som fram till för inte så länge sedan angav det naturliga (och för örat skonsamma) volymtaket. På 60-talet då jag spelade i popband, minns jag att alla upplevde det som mycket volym då vi till sången bytte upp oss till en 100-watts-förstärkare (som en viskning vid nutida jämförelse). Så kallade medhörnings-högtalare (som sångare idag har framför sig på scenen för att höra vad han/hon själv sjunger) var inte uppfunnet då. Det behövdes inte. Man hörde ännu vad man själv sjöng.

Är det som med alltför hög volym som med mycket salt i maten? En vanesak? Vi har olika vanor i föreningen. Okey. Men jag önskar att alla kunde vänja sig åter vid en volym som gör att vi kommer att kunna njuta maximalt av musikens nyanser även när hörseln av naturliga skäl blir sämre: ”Hörde jag rätt? …Om jag vill ansa en mango med dig?”