Startsida

Kalendarium
Aktuellt
Forum

Om föreningen
Grupper
Allt om tango
Länkar

Registrera dig
-- Bli medlem


Medlemsnamn

Lösenord


Glömt ditt lösenord?

 

English menues, please

 




   
Hjälp för dig som är...
Cookie information
Cookie Troubles (english)

Intervju

“Tango är en verklig omfamning”

Graciela Gonzalez väckte känslor när hon besökte Stockholm. Hennes kurser var välbesökta och ingen glömmer hennes lektioner. Eller hennes praktika, när hon lärde ut det argentinska sättet att bjuda upp.

– Om jag lyckas få kvinnorna att ta fram ”lejoninnan” inom sig, så ger det dem automatiskt den rätta hållningen i tangon.

Det säger Graciela Gonzalez, som var i Stockholm i våras och gav teknikkurser för män och kvinnor separat. De flesta kvinnor minns henne säkert just för ”lejoninnan”, och för hennes liknelse med vattenpelare i huvudet och vågor. För henne är dansen en besatthet och omfamningen, ”abrazon”, ren och skär terapi.

– Det kan vara magi också i att dansa med en människa som man inte känner och kanske aldrig kommer att se igen. Det är som att flyga, man glömmer var man är. Jag tror att vi söker denna magi varje gång vi dansar. Och det har inget att göra med om man dansar bra eller dåligt –- magin kan finnas i salidan också. Gracielas definition av argentinsk tango är just ”en verklig omfamning”. Och det saknade hon ofta när hon betraktade dansgolvet i Stockholm.

– Antingen är männen rädda för att kvinnorna inte ska låta dem dansa riktigt nära, eller så är det tvärtom. Det kan också vara en kulturskillnad, eller att tangon fortfarande är ung här och är mer inspirerad av showdans än av social dans.

Även om Graciela menar att alla kan lära sig att dansa tango, oavsett i vilket land man lever, så finns det bara ett epicentrum för henne:

– Alla som dansar tango utanför Buenos Aires borde resa dit någon gång. Där får man en annan känsla för dansen, där finns tangons själ och essens, säger hon.

Under en praktika i Stockholm lät hon deltagarna pröva på Buenos Aires-metoden att bjuda upp med blickar och nickar. Just denna sed uttrycker jämlikheten i tango på ett bra sätt, menar Graciela. Hon tillägger att de som i hennes erfarenhet är allra bäst på att dansa ”jämlikt” är de äldre männen på Buenos Aires milongor.

– De föreslår en rörelse och följer kvinnorna till dess att den är över. Jag har aldrig känt att jag har behövt springa efter dem. När jag försöker visa männen i mina kurser vad som är en god förning är det just detta: att de inte ”tvingar in” kvinnan i en rörelse – det är inte tango.

Hon tycker heller inte att de kvinnor som lär sig att föra nödvändigtvis blir bättre förare – snarare tvärtom.

– Att veta vad som ska hända stör; när man inte är förberedd är svaret bättre. Men då måste man naturligtvis dansa mycket, och inte bara gå på kurser. Graciela är en riktig ”porteña”, född och uppvuxen i Boedo, en anrik Buenos Aires-stadsdel som omsjungs i tangon ”Sur” av Romero Manzi. Yrket hon valde var grundskolelärarens, och om hon dansade något på fritiden ibland så var det argentinsk folkdans.

– Tango började jag med för att kunna dansa med min far. Mina föräldrar lärde känna varandra genom dansen och lyssnade alltid på tango. I min generation började man inte med tango för att bli proffs, vilket många gör idag.

I januari 1988 tog Graciela sin första tangolektion och snart lärde hon känna Pupy Castello –- nu 66 år –- som blev hennes lärare och ”tangofader”.

– Det går fortare att bli en bra dansare idag än på den tiden. Då fick man kämpa hårdare och längre för att få dansa med de äldre och duktiga, berättar Graciela, som inte hade mycket annat än salida basica i ryggen när hon kastade sig ut på praktikor och milongor.

– Det var få unga som dansade, men bland dem fanns de flesta av dagens mest kända namn inom tangon. Vi dansade med alla dem som är del av historien nu. Och det fanns gott om förebilder för kvinnliga dansare –- äldre kvinnor som inte syns till på milongorna längre. Antingen har de dött eller slutat att dansa.

Tangokarriären tog fart rejält i augusti samma år, då hon vann en tävling i milonga med Pupy och sedan började som hans assistent. Uppgiften: att dansa två danser med varje man som deltog i undervisningen.

Med tiden startade hon sina egna kurser och har vid det här laget lärt ut tango i 15 år. Teknikkurserna för kvinnor började hon med för snart tio år sedan.

– I början var det just ren teknik, men med tiden lånade jag in element, kroppsliga uttryck, från teatern. Det blev ett personligt sökande som ledde fram till en slags ”dansterapi”.

– I början gillade varken kvinnor eller män den nya metoden –- för min generation är jag lite galen. Jag var en av de första att tala om torsons betydelse för dansen, och som –- vid sidan av personer som Gustavo Naveira och Milena Plebs –- började föra in pedagogiken i tangon. Vi visade helt enkelt det som de gamla gjorde i dansen, men inte sa.

Hon arrangerade ett slags ”tangolaboratorium”, vars deltagare lyssnade på musik, utbytte kunskap, lärde varandra.

– En fråga vi kunde diskutera i det oändliga var om man ska markera korset eller inte...

Hennes favoritorkester är Pugliese och en modern orkester som hon rest tillsammans med, ”Demoliendo tangos” (att förstöra tangor). Just nu letar hon efter ny musik att dansa till, och nämner Cosos de al lao, Gotan Project, Piazzolla.

Henne danspartner idag heter Paulo Aranjo och är brasilianare. I mars i år uppträdde de på Salón Canning i Buenos Aires, till tangon Oblivion av Piazzolla. – Det var verkligen inte ortodoxt, och många ogillade det. Pupy var också där, och det var som att klippa av navelsträngen.

Graciela återkommer ofta till detta: att tangons essens finns bland de äldre i Buenos Aires, och att det är viktigt att få deras godkännande för allt nytt som förs in i dansen.

– De behövs som ett slags konstant. För de gamla är jag Gracielita, ”lilla Graciela”, jag har rätt att vara annorlunda. Men vi unga har inte upptäckt något nytt. Vi har fört in pedagogiken, och de senaste fem åren har det kommit till ny lyrik och musik. Men vi har inte ändrat i dansens struktur.

Det är tango i luften i Buenos Aires, även om långt ifrån alla dansar.

– De flesta unga som börjar dansa gör det för att det är inne, för att det är något nytt, eller för att jobba med tango. Och för att mötet mellan man och kvinna blir annorlunda än i ett diskotek.

– Dessutom ger tangon en grupptillhörighet, och den är estetisk. Jag tror att allt detta är starkare i tangon än i andra danser.

Eva Janzon

ur Kalendariet

i morgon
Medlemsmöte i TangoNorte

on 22 nov
Onsdagspraktika med instruktion på nybörjarnivå.

må 27 nov
Måndags-Temapraktika

on 29 nov
Onsdagspraktika med instruktion på nybörjarnivå.

må 4 dec
Måndags-Temapraktika

on 6 dec
Onsdagspraktika med instruktion på nybörjarnivå.
Visa alla »

ur Aktuellt

Problem med inloggning? Har du problem med att stanna kvar inloggad? Då vill ... »

Stockholm Tango Festival 2017 29/12 -1 /1 går årets festival av stapeln! Boka in i di... »

ur Öppet Forum - senaste Ämnena

Reklam för andra arrangörers evenemang »

Övrigt »

Kvarglömda saker »

Reklam för Tango Nortes evenemang »

(Logga in för övriga forum)