Litteratur

Pardans ger bra känsla

*Om man ger sig hän åt dansen under en tid kommer man antingen att tröttna efter ett tag och gå vidare. Eller så blir man fast. Birgitta Holms nyutkomna bok Pardans visar att hon hör till den senare gruppen. *

Vad är det då för en bok? Den utforskar olika fenomen omkring pardansen, men är inte en essä. Den utgår från det självupplevda, men är inte en dansares självbiografi.

Den börjar med den djärva ansatsen att beskriva pardansens väsen: ”omfamning men inte sammansmältning”. Vid slutet av första sidan inser man att texten både är en analys och en kärleksförklaring till pardansen och det säger ganska mycket om boken som helhet. Efter några sidor om pardansens historia dras man in i ett växelspel som präglar resten av boken: Berättelser om författarens möten med dansen och möten i dansen glider över i reflektioner och analyser.

Hon tar med oss på en danslektion och vips är man i ett resonemang om vikten av beröring. När vi får följa med till Kuba möter vi både dansläraren Nelson och de Orishagudar som beskrivs som en nyckel till den kubanska dansen. Fredrika Bremer får också vara med.

Birgitta Holm är litteraturvetare, vilket bland annat sätter spår i form av citat från olika källor under seklens lopp som ger historiskt perspektiv. Resonemangen är intressanta, förankringen i det självupplevda gör dem personliga och språket är alltid levande. Det är texter som smakar, och engagemanget är inte att ta miste på. I det första kapitlet kan det kännas som om citaten och referenserna duggar lite väl tätt, men texten kommer snabbt in i ett annat flöde.

Efter knappt halva boken händer någonting: Fokus förskjuts mot tangon, även om fokuseringen inte är fullständig. Även tidigare i boken har vi fått läsa om Birgitta Holms egna upplevelser och erfarenheter – även sådana som svider – men när tangon kommer in blir texten mer självutlämnande. Det ger den en större kraft. Vi får ta del av den rädsla som kan höra till dansupplevelsen och den besvikelse som är en del av till dansens pris, av de stundtals hårda villkoren på och runt dansgolvet, men också av den kraft som driver dansare i allmänhet och författaren i synnerhet till att dansa.

Det finns också en annan röst i boken: J.P. Han skriver inskjutna texter som är kortare och kärvare i stilen, och medan Birgitta Holms texter använder berättelser som utgångspunkt för resonemang fungerar J.P:s i princip tvärtom: Varje text för sig är reflekterande och iakttagande, men när man sätter ihop fragmenten bildar de ett vittnesbörd om ett erövrande av dansen och dansarlivet. Kontrasten är intressant.

Ett tema som återkommer i boken är bristen på förståelse och acceptans för pardans i samhället och en oro för att pardansen inte bara förlorar terräng utan också håller på att bli osynlig: ”Tidigare var sällskapsdansen åtminstone förföljd”.

Birgitta Holm visar också konkreta exempel på osynligheten. Som dansare vill man hålla med, men hur mycket är analys och hur mycket handlar om en subkulturs behov av gemensamt utanförskap som sammanhållande kraft? Jag är inte säker. Eländesromantiken är stark i både tangons och swingmusikens texter.

Sammantaget är boken en hyllning till pardansen, ett försvar för den och en berättelse om Birgitta Holms (och J.P:s) väg till dansen. Mycket i boken är personligt. Mycket är allmängiltigt. Tankarna i boken är många, men mest av allt ger den en känsla. En bra känsla. Jag är glad att jag har fått läsa den.

Peter Stensson

Boken ges ut på Albert Bonniers Förlag, ISBN: 9100104361. Webbplats: www.pardans.nu