Startsida

Kalendarium
Aktuellt
Forum

Om föreningen
Grupper
Allt om tango
Länkar

Registrera dig
-- Bli medlem


Medlemsnamn

Lösenord


Glömt ditt lösenord?

 

English menues, please

 




   
Hjälp för dig som är...
Cookie information
Cookie Troubles (english)

1995 - mitt möte med tangon

Minnen av Svensk-Argentinska Tangoföreningen, del 1

Våren 1995 klev jag för första gången in hos Svensk-Argentinska tangoföreningen som då höll till på Pumpan varannan söndag. Varför? Jag visste ingenting om den rioplatensiska tangons svårmod och glädje, invandrad med flyktingar sedan 15 år tillbaka. Piazzola hade besökt Sverige 1987. Alltfler CD med hans musik gavs ut efter hans död. Musik som grävde sig in i mig tills jag, som alltid älskat dans, inte kunde sitta still längre.

1994 hade jag och en av mina vänner återvänt till singellivet. Jag sa: - Dans är bästa terapin mot ledsna tankar. Pardans kan ändra perspektivet på mänskliga relationer.

Min musikintresserade vän hade också samlat på sig en packe CD med Piazzolla. Han sa: - På krogen går jag inte! Inte stuffa runt till dansband. Musik ska gripa tag. Skulle vara tango då, men var hittar du det?

Vi kände inte till de små klickar av tangodans som trots allt grodde här och där. Jag letade efter dansintresserade och hamnade först på Mälarsalens danskurser och prövade allt på menyn, från bugg till deras variant av tango. Inte lät musiken som Piazzolla och efter kurstid spelades endast bugg. Jag hade skoj. Min vän vägrade gå dit. Han hade dock hittat tango hos Folkmusikhuset på Skeppsholmsgården. Där lärde man ut sex tangoturer som nedtecknats i början av seklet, när tangon kom till Sverige. En svensk folkdanstango? Till spelmansfiol. Inte precis Piazzolla, men skoj. (Vi begrep ännu inte att man inte dansar till Piazzolla)

Våren 1995 reste sig tangovågen i sin fulla höjd. Jag förtrollades av argentinskan Haydée Albas tangosång i Kulturhusets hörsal. Sex svenska tangoskivor gavs ut: Anna-Lena Brundin, Ann Sofie Nilsson ackompanjerad av Gunnar Rosengren, Katzen kapell inspirerade av Piazzolla, Arja Saijonmaa, Sven-Bertil Taube och sist men inte minst Kriminal Tango. Stockholms egen tangoorkester som även spelar till dans.

Svensk-Argentinska tangoföreningen grundades på blygsam nivå 1988, men med stora planer på att främja argentinsk kultur och musik. Initiativtagare och ordförande de första åtta åren var skräddaren Bosse Malmgren med fru Gitte. Vilket jag inte visste när jag brottades med Mälarsalens stegsekvenser. Tills en av kavaljererna sa: - Det här är förstås inte riktig tango, som i Argentina. Jag vet en förening som spelar den äkta varan. Hänger du med dit?

Självklart! Föreningslokalen Pumpan på Södermalm var inte stor, men hade bra trägolv och i entréhallen trevliga soffor och bord med tillhörande köksavdelning. Där träffades varannan söndag mellan kl. 16-20 ett trettiotal aktiva, av föreningens då ca 80 medlemmar, för att laga middag tillsammans, småprata och ta sig en svängom. De som initierats i grundstegen bjöd upp nya besökare. Så enkelt och gemytligt var det. Några av veteranerna inom föreningen värderar Bosse högt för just detta opretentiösa gemyt, så helt byggt på tangokulturens sociala bas.

Just denna söndag den 19 mars 1995, uppmärksammades Anna-Lena Brundins nyutgivna tango-CD ”Gäckande och Fåfäng” av TV. Ett filmteam kom till Pumpan för att få filma dansande tangopar hos Svensk-Argentinska tangoföreningen. Jag hade lila nylonstrumpor. Min kavaljer påstår att han sett en skymt av min sko och strumpa i TV -bild. Mer var det inte. Förutom att TV-teamet filmade Gitte när hon satte på läppstift framför hallspegeln. Helt arrangerat så klart, för att passa medias fördomar kring tango.

Märk väl att vid denna tid befann sig Internet ännu i sin linda. Informationen var inte lika lättillgänglig som idag. För att hitta dans letade vi annonser i ”DN på sta´n”. Jag letade länge förgäves efter mer genuin tango. Rykten gick, men det var svårt att hitta fram. Lärarna stod inte i telefonkatalogen. TV hittade i alla fall vår svensk-argentinska tangoförening.

Min singelvän hade också blivit tipsad om Pumpan och kom just denna söndag dit med sina dansvänner, alltså flera par som dansade svensk folkdanstango. Och så jag och min kavaljer med våra ballroom-tangosteg. Jag haffade honom och lät honom visa mig några svenska tangoturer. Då hade filmteamet redan rusat iväg, bråttom som de hade att klippa inslaget till kvällens nyheter.

Svensk-argentinskas egna medlemmar rörde sig i märkliga 180 graders svängar kallade ochos. Vi tittade förundrat på fötter som lyfte från golvet likt ystra hästsvansar.

För Bosse var tango den mest individualistiska av danser, som inte kunde begränsas av regler. Vi experimenterade och hade roligt. Det här ville jag ha mer av. Jag blev medlem.

Dans varannan vecka var dock inte nog för oss nya tangomaniker. Maten tog för mycket tid från den efterlängtade dansen. Skeppis blev ett nödvändigt tillskott även för mig. Den enkla promenad, kryddad med ochos, som föreningen använde, flöt lätt samman med de svenska folktangoturerna. Alla utom den mest populära, den då kavaljeren överraskade sin dam genom att vända henne upp och ner, så vänster ben pekade upp mot taket. Populärt på Skeppis, för att den skapade skratt och fjärilar i magen. ”Allt för att tillfredsställa damen”, brukade min vän säga. Dock såg inte alla med blida ögon på vårt experimenterande. Det skulle komma tider när så fria ramar inte längre sågs med blida ögon.

Restaurang Samborombón i Gamla sta´n spelade tangomusik och serverade argentinsk mat men saknade utrymme för dans. Där satt jag och min vän och led av att både föreningen och Skeppis gjort sommaruppehåll. Räddningen blev Rättviks folkmusikfestival i slutet av juli. Dit kom lärarparet Javier Tapia och Zofia Kowalska från Cambalache i Uppsala, en förening som snabbt växt sig stark på dansområdet, genom kurser och inbjudna lärare från Argentina. Cambalache var vår vänförening. Vi prenumererade på deras tidning Tango Nuevo. Ibland hade medlemmar ur deras förening hälsat på oss på Pumpan och tränat något steg.

En intensiv sommarvecka med Javier och Zofia tydliggjorde systematiskt den argentinska tangon för oss. Hittills hade vår dans mest promenerat. Nu fick vi lära oss en kombination av åtta steg i en intrikat ordning, kallad salida – Dock! – med stränga förhållningsregler. Stegen skulle inte upprepas automatiskt från 1-8. Ordning och riktning skulle hela tiden varieras. I flera dagar kände vi oss förvirrade av denna matematiska gångertabell, som skulle brytas upp.

När vi återvände till det mer rytmiska 1-2-3-ihop på Skeppis och Pumpan låg denna salida kvar i bakhuvudet och öppnade upp för än mer experimenterande. Huvudet skulle förstå vad kroppen redan visste, att tango är sida, fram, bak, kors, pivot. Att det är vad salidan både sammanfattar och rör till. Men stegen ger mer än riktning, kontakt krävs och precision i förhållandet mellan varandras höft och bröstkorg.

(Kuriosa - 7 män och 14 kvinnor gick kursen. Killarna bytte ständigt partner, medan vi tjejer tränade ochos mot väggen och giros runt pallar. Fortsättningskursen hade endast ett par: Jonas och Guje Sigrell, sedermera trogna instruktörer hos Tango Norte.)

Tillbaka i sta´n såg vi att Restaurang Pelé annonserade tango. Äntligen tango på lördagar! Jag hade dock otur vid första besöket. Gästerna ville hellre titta på fotboll och dansa bugg. Ingen tango spelades och vi satt tysta som blyga möss.

Konserter dök det dock upp här och där. Men vilken tortyr att sitta still när det spelas tango! Höjdpunkten hösten 1995 var dock sjumannaorkestern Color Tangos konsert på Musikaliska Akademin den 4 november, med tangosång av såväl Anna-Lena Brundin som Omar Fernandez. Till detta lades en tekniskt fulländad tangouppvisning av det unga paret Claudia Codéga och Esteban Moreno, som inspirerat och undervisat Cambalache i Uppsala. Oerfaren som jag var gapade jag över det fullmatade programmet av oändliga giros med ett otal inbakade blixtsnabba ganchos. Senare har de bevisat att de besitter samma fulländning i sin känsla och improvisation. Direkt efter konserten vallfärdade den dansinspirerade delen av publiken till Pelé. Och den här gången blev det verkligen dans.

Tidigare samma höst hade jag dock funnit en möjlighet till tangodans varje fredag, hos argentinaren Oscar Prada som höll kurs i Bolivianska föreningens lokaler på Kungsholmen. Promenad 1-2-3-ihop. Bland Pradas elever fanns Svensk-Argentinskas nästa tangogeneration. Indansade var Bernt Jansson och Annika Ankert. Bland nybörjarna Carlos Ortuno. Oscar Prada med elever besökte Svensk-Argentinska. Jakten på dansmöjligheter förde samman oss. På ont och gott. Föreningen blev allt mer dansant och mångkulturell. Men när Oscar Prada på Pumpan senhösten såg min vän på svenskt vis dippa mig (hans elev) bakåt så min fot sprätte upp, då kunde han inte annat än protestera. ’Så dansar man inte tango!’ Nej, på ett trångt milongagolv hade det naturligtvis inte fungerat. Men det var inte trångt på den här tiden.

Min vän, en dansant naturbegåvning, återvände aldrig till föreningen efter det. Han höll sig i fortsättningen till svensk tango på Skeppis, där det alltid var högt i tak. Den vidsynthet Bosse stod för hade raserats. Bosse själv kände sig mer och mer obekväm. Han ville ägna sig mer åt artister som Susana Rinaldi. Främja konserter. Han kom att börja om på nytt och grundade så småningom föreningen Amigos del Tango., men det är en annan historia. Fortsättning ska följa.

Eva Åkerlund



ur Kalendariet

i morgon
Medlemsmöte i TangoNorte

on 22 nov
Onsdagspraktika med instruktion på nybörjarnivå.

må 27 nov
Måndags-Temapraktika

on 29 nov
Onsdagspraktika med instruktion på nybörjarnivå.

må 4 dec
Måndags-Temapraktika

on 6 dec
Onsdagspraktika med instruktion på nybörjarnivå.
Visa alla »

ur Aktuellt

Problem med inloggning? Har du problem med att stanna kvar inloggad? Då vill ... »

Stockholm Tango Festival 2017 29/12 -1 /1 går årets festival av stapeln! Boka in i di... »

ur Öppet Forum - senaste Ämnena

Reklam för andra arrangörers evenemang »

Övrigt »

Kvarglömda saker »

Reklam för Tango Nortes evenemang »

(Logga in för övriga forum)