Milstolpar i tangons historia

Lucio Demare 1906 – 1974
Pianist, tonsättare och orkesterledare

Lucio Demare anses vara en romantiker inom tangomusiken. Den romantiska epoken försiggick mellan år 1915 och 1935. I denna tidsperiod finner vi en del exempel: Enrique Delfino: Sans Souci, Juan Carlos Cobian: Salomé, Agustín Bardi: Nunca tuvo novio, Julio De Caro: Copacabana.
Lucio Demare i sin tur tonsätter i denna period bl.a. Mañanitas de Montmartre, Capricho de amor, Dandy, Mi musa campera, Musete.

Lucio Demare är född i Buenos Aires, hans far spelade violin. Som professionell musiker började han i Nicolás Verona tangoorkester. År 1926 – på Francisco Canaros begäran - bildar han en trio; Irusta, Fugazot och Demare, som debuterade i Teatro Maravillas i Madrid. Han deltar i ett par spanska filmer som t.ex Boliche, dessutom spelar trion en del skivor i Barcelona.
Efter två turnéer i Central- och Sydamerika återvänder han till Europa på en ny turné. 1936 reser han tillbaka till Argentina. Här medverkar han i den argentinska filmproduktionen. Under den här tiden samarbetar han också med Canaro i diverse teaterföreställningar.
Tillsammans med Elvino Vardaro spelar de i Radio Belgrano i Buenos Aires.
Från 1939 är han själv verksam som orkesterledare. 1955 uppträder hans tangoorkester i filmen Sangre y acero.
Under 1960-talet framträder han mycket som solist, men vid en del tillfällen gör han det tillsammans med Ciriaco Ortiz och Máximo Mori, på diverse ställen i Buenos Aires. Så småningom har han sin egen lokal: La tanguería de Lucio.

Demare lämnar efter sig en stor produktion, bl.a Telón, Mañana zarpa un barco, Malena, Solamente ella. Som instrumentala teman får vi nämna Punto muerto, Cascarita, Sentimiento tanguero.