"Beröringens politik"

Kan tango bli politik? Frågan kan låta som att blåsa upp tangons betydelse inför världen, men det har gjorts filosofiska betraktelser över tango som exponent för andra förhållningssätt människor emellan än de ofta hårdföra hierarkiska strukturer som verkar ofrånkomligt förbundna även med demokratiskt formade samhällsbyggen. Utgångspunkten är en attityd som öppnar för improviserade samtal och som börjar bortom orden. Tango kan vara en metafor för det gränsöverskridande.

Erin Manning skrev år 2003 en artikel publicerad i Borderlands E-journal med rubriken ”Negotiating Influence: Argentine Tango and a Politics of Touch”. Hon börjar med att citera (Horacio Ferrer): ”Det tjugonde århundradet är, från den ena ändan till den andra, tangons århundrade. Vi kan inte tala om det här århundradets historia och exkludera tango, inte heller kan vi exkludera jazz, dess tvilling. Inte heller flamenco, dess mystiska broder.”

Manning utgår från det latinska ordet ”tangere” som betyder beröra och gör en lärd historisk-filosofisk genomgång av hur fenomenet beröring har uppfattats och beskrivits i olika sammanhang. Redan Aristoteles hade en uppfattning om beröringens betydelse (De Anima II:9): "Den välutvecklade känslan för beröring är förutsättningen för människans intelligens". * Manning framhåller ur ett vidare perspektiv i sin filosofiska skiss innebörden av en beröring som inte avser föremål utan levande kroppar och gör tango till sin metafor: ”Tango börjar med en musik, en rytm, en melodi. Dansens rörelser initieras genom en förning, en riktning, en öppning mot vilken följaren svarar. Tango är ett utbyte som beror på närheten mellan två kroppar villiga att engagera sig i varandra.”

Levande kroppar kan aldrig överbrygga sina givna gränser – kroppar är kroppar som talar sitt särskilda språk, men ändå aldrig rubbar faktum: ”När kroppar berör varandra med sin ömsesidiga tyngd utraderas de inte, inte heller upplöses de i andra kroppar eller sammansmälter med någon ande – det är rent ut sagt det som gör dem till kroppar” .

Av naturen för alltid åtskilda kroppar kan genom beröring ändå skapa kontakt: ”Det finns inte beröring i singularis. Att beröra är alltid att beröra någonting/ någon. Jag berör inte av en tillfällighet, utan med föresatsen att känna dig, att nå dig. Beröra är ett transitivt verb, det betyder att jag kan, att jag vill nå fram till dig och tillåta din kropps yta att påverka min. Beröring framkallar en händelse.”

En djupare beröring förutsätter lyssnande: ”När jag berör dig, föreslår jag dig att ta emot, att beröra. Att beröra är inte att manipulera. Jag kan inte driva fram att du berör mig. Jag kan betvinga dig, ta i din kropp mot din vilja, men jag kan inte målmedvetet frammana i dig svaret på min utsträckthet mot dig. Att beröra är att erbjuda, vara ömsint, sträcka sig ut varsamt.”

Varje beröring kan dock medföra oväntade komplikationer: ”Att beröra är också att känna min egen begränsning, gränserna för mina grunddrag, för mina ytor, för min kropp i relation till din. Jag delar min yta i beröringens ögonblick, jag avbryter mig själv, jag berör mig själv.” Att beröra det egna jaget kan vara den riktiga utmaningen – där det också kan finnas en smärtpunkt.

Beröring kan uppenbara vad vi inte vill veta: ”Det här är beröringens politik: ögonblicket när jag inser att mötet med en annan är att möta olikhet.”

Ett annorlunda förhållningssätt till världen och politiken kan bestå i ett accepterande av skillnader och ett erkännande av att konsensus inte måste vara idealet: ”En beröringens politik baseras på en oenighetens logik, på misshällighet.” ”Konsensus är slutet på politiken, tystandet av det politiska, omöjligheten av beröring, av ömsesidighet, av olikhet” .

Berörandet framkallas av rörelse – och kan leda till en sinnets förändring (Derrida): ” Mer än en stil, mer än ett sätt, för fingrar eller händer, finner vi här en kroppens rörelse, en syntax som kalkylerar, utan att vara kalkylerande, för hela kroppen ”av kött och blod”, att gå till mötes, vara i världen och beröra utan att förbli i ett berörande.”

En sensitiv beröring är omöjlig utan ett inkännande av den andre: ”Tangons sensualitet framkallas av en beröringens politik som visar sig i det upp-märksamma lyssnandet till den andre i hjärtat av denna improviserade dans.”

*

Tangodansandets utmaning finns enligt artikelförfattaren i ett mellanmänskligt förhållningssätt som i vidare sammanhang skulle kunna uppfattas som ”politiskt”. Tangon är en värdegrundad social tradition – en struktur för viss form av mänsklig aktivitet. Nära och privata upplevelser har givits ett språk som möjliggör samtal av en art som på andra sätt inte låter sig föras.

”Tango är en tvekan, en problematiserande uppvisning av vår rädsla att inte nå den andre, en orgiastisk upptäckt av att den kropp vi delar med den andre kan kännas och uppfattas i sina olikheter och likheter, i sina begränsningar och överskridanden. Tango är en av de mest alienerande och sensuella upplevelser två främlingar kan dela.”

Genom sitt ursprung och sin natur är tangon väsensskild från statiskt manifesterande strukturer: ”Det är inte en städernas eller landsbygdens dans, det är en dans som tillhör ghettot - en plats som inte låter sig exakt namnges eller definieras.”

Den beröringens politik som i enlighet med Mannings tankar accepterar olikheter och åtskillnad behöver inte alls innebära konservatism eller bevarande av rådande förhållanden. Den kan tvärtom utgöra en värdig och human utgångspunkt för möjliga och realistiska nya händelser och projekt med ökade möjligheter att tjäna goda syften, såväl i smått som i stort.

Måns Ivarsson