Återklang från anno dazumal

Författaren och ävenledes sång-textförfattaren Anna Myrberg (1878 – 1931) var en tidig kvinnlig humorist som debuterade 1919 med diktsamlingen Dårdikter under pseudonymen Svarta Masken.

Dikten på nästa sida från tiden för tangons ankomst till Sverige är värd att lyftas fram ur glömskan för nutida tango-dansare. Tango och step som omnämns ansågs uppenbarligen vid denna tid som riktigt moderna och yviga påfund.

I ordsnickarglädjen anas närmast en föregångare till baron Ramel, som dök upp på den svenska nöjesparnassen ett par decennier senare.

Anna Myrberg har skrivit flera kända svenska sångtexter, såsom Livet i Finnskogarna, Avestaforsens brus, Lördagsvalsen m.fl. Om hon även har skrivit några svenska tangotexter är dock inte känt för redaktionen. På Internet kan hennes röst höras trattinspelad i dialogen ”Lördagshandel”.

DANS

Jag minnes forna tiders dans, man förde sig båd´ fint och nätt, när ingen step och tango fanns i fin och långsam menuett, kadrilj, galopp, francais, polkett. Och sirligt böjdes mången hals i en och annan gammal vals.

Det var ett varligt stigande, ett mjukt, behagligt nigande, ett glidande, ett böljande, musikens toner följande, ett par om par framilande med arm om livet vilande.

Ett blommigt krinolinande med blick av lycka skinande, ett fint komplimenterande med paren alternerande.

I graciösa böjningar med vackra höfters höjningar gick dansen stilla, smekande, i toner lätta, lekande. Ja, dansen var förtjusande och sinnet milt berusande. – Men tiden ändras, ni förstår, och jag har sett i detta år hur den moderna dansen går.

Midsommaraftons ljusa kväll det skulle bli en munter sväng på bryggan vid fiolers gnäll. Och som jag ville se en släng av dansen, gick jag ur min säng, ty nöjet lekte i min håg – men vill ni veta vad jag såg?

Ett korta kjolars flängande, ett vidabyxbenssvängande, ett handpåaxelslängande, och hattpånackenhängande. Ett knäigt baktåtförande, ett klampande, ett körande, ett stampande, ett gående, ett trampande, ett flående.

Ett knyckande, ett blickande, och ryck och axelvickande, ett livligt knäna böjande samt händer uppåt höjande. Ett stigande, ett gumpande, ett nigande, ett jumpande, ett oskönt kroppsligt vridande. – Här slutade mitt lidande med tårar i mitt ögas glans, ty ingen möjlighet väl fanns, att detta skulle kallas d a n s.

(Ur Svarta Maskens Dårdikter, 1919)