Tangolärarna

Argentinsk tango på italienska

Argentinaren Osvaldo Roldán och italienskan Mónica Maria lever i Milano, där de sprider tangoglädje. I april besökte de Stockholm. Nina Brattorp intervjuade dem.

Nina: Berätta om er bakgrund som danspar.

Osvaldo: Okej, vad gäller oss som danspar, så blev vi det för sådär 13 eller 14 år sedan, när jag kom till Italien på inbjudan av en kvinnlig koreograf. Tanken var att jag skulle stanna i ett par månader, men det blev till slut två år. Under den första tiden lärde jag känna Monica och vi började praktiskt taget genast att träna tillsammans, att dansa tango, att fördjupa dansen. I sitt arbete med tangon knyter hon framför allt an till litteraturen, därför att vid den tiden studerade hon vid universitetet och skulle ta examen i latinamerikansk litteratur. Under den perioden reste vi till Argentina och stannade där en tid, vi upplevde verkligheten sådan den då tedde sig där, och sedan återvände vi till Italien, jag själv med avsikten att stanna under en längre tid. Och ja, sen rullade det på, så nu har det gått 13 eller 14 år.

Nina: Och ert arbete i Italien, har det burit frukt?

Osvaldo: Jovisst. Naturligtvis har vi gjort en hel del under den tiden, alltifrån att sprida tangon i olika städer i Italien, till att samarbeta med andra lärare som vi också vill att allmänheten i Milano – för vi bor där – skall lära känna för att förbättra sina kunskaper. Vi har fått lön för vår möda därför att våra ansträngningar konkret har resulterat i en mycket stor tillströmning av folk i Milano. När vi satte igång fanns det praktiskt taget inga dansställen, och nu finns det milongas så gott som varje vecka, förutom vissa dagar. Vi ligger i viss mån bakom den utvecklingen i Milano, tillsammans med andra kollegor som med tiden kom dit och slog sig ner i Milano. Och så har vi också gjort scenframträdanden i Italien tillsammans med italienska och argentinska artister, blandade program, med musiker och människor, bland annat teaterdirektörer, som bott länge i Italien. Vi har haft föreställningar tillsammans med andra landsmän och det har vi haft stort utbyte av.

Nina: Och hur är det för närvarande, vilken verksamhet bedriver ni nu?

Osvaldo: Ja nu arbetar vi alltjämt med att undervisa, över hela Italien men även i länder utanför Italien, i hela Europa, bland annat Spanien, Sverige, Frankrike och Tyskland. Vi har besökt nästan alla italienska städer och våra resor sträcker sig från Sicilien till Turin. Detta är i stora drag vår historia som danspar.

Nina: Hur började du med tangon, för egen del, när du var mycket ung eller?

Osvaldo: Ja, jag var mycket ung. Jag kände en passion för tangon redan som liten. Jag tyckte om tangosången, och hemma lyssnade vi alltid till tango. Min mormor var en milonguera som redan från det att jag var liten brukade ta mig med – jag var ju hennes första barnbarn – till dansställena på veckosluten, då hon alltid gick dit. Min mamma ville vila sig litet från mig och lämnade mig i min mormors omvårdnad; mormor gick iväg på smattrande klackar och tog mig med till de ställen dit hon brukade gå och där barn var välkomna. Därför hade jag alltid en sådan lust till tangon, sedan barnsben. Jag dansade även till många andra rytmer, sådant som dansades i mitt kvarter i Rosario. Men tangon fanns alltid där, allestädes närvarande. Så småningom började jag umgås med en grupp amatörer, som sysslade med folkdanser och argentinsk tango. Till slut togs jag upp som medlem i grupp en och framträdde på scen tillsammans med dessa ungdomar, inte yrkesmässigt utan som amatör, eftersom jag arbetade med annat. Men jag gjorde detta på min fritid, under veckosluten och alltid i trakten av Rosario, till dess att jag började uppträda med gruppen i festivalen i Cosquín i Córdoba, som är en mycket stor och välkänd festival i Argentina. Så gick det alltså till när jag började med tango. Men då insåg jag att detta inte var vad jag sökte, utan jag gjorde det snarast därför att jag ville ha den där kontakten med artistlivet. Med tiden fick jag klart för mig jag vad det var jag var ute efter, vilket var ett annat slags tango, ett annat språk. Jag hade ju redan blivit bekant med det i min barndom, men jag kunde inte finna det i den gruppen vilken givetvis gav mig en annan tillfredsställelse: jag var ju så ung, och då var det roligt att resa och uppträda på scen, det var ett äventyr. på italienska

Nina: Men du sökte det som du hade sett på milongorna när du var barn, eller hur?

Osvaldo: Alldeles riktigt, jag sökte just det uttryckssättet, att mötas genom andra människor. Populära milongueros i Rosario hittade man inte i de kretsar där scenframträdanden eller festivaler ägde rum, utan snarare på undanskymda platser där de utövade sin dans. Och jag, jag skolades så småningom in i detta i Rosario. Jag beslöt mig för att utforska tangons innersta väsen, och då öppnades en ny värld för mig. När jag började ägna mig professionellt åt tangon, fick jag det goda rådet av några lärare att fördjupa och förbättra min teknik, och eftersom kunskaper väger lätt studerade jag en del klassisk balett, fridans och jazz, som en grundträning för att förbättra min fysiska kondition.

Nina: Och efter Rosario, vad hände då?

Osvaldo: Det föll sig naturligt att jag sedan lämnade Rosario, begav mig till Buenos Aires och därifrån tog språnget över till Europa och Italien. Detta är alltså min samlade yrkeserfarenhet fram till dags dato, vilken omfattar drygt 20 år, inklusive de år som jag arbetat tillsammans med Monica.

Nina: Nu, Monica, är det din tur. Berätta hur det kom sig att du började med tango.

Monica: Det var genom Osvaldo som jag började med tango. Jag studerade dans på hobbynivå, när en väninna inbjöd mig att delta i ett seminarium om tango, och så blev det så att jag lärde känna Osvaldo. Jag blev mycket förtjust i tangon som dans, och vi började nästan omedelbart arbeta seriöst med tango. En förutsättning för att han skulle stanna kvar i Italien var också att han i så fall skulle arbeta tillsammans med en professionell partner.

Nina: Men du själv hade redan tidigare sysslat med andra typer av dans, eller hur?

Monica: Jovisst, sedan jag var 14 år ägnade jag mig åt klassisk balett och fridans, med siktet inställt på scenframträdanden. Givetvis är det så att eftersom jag inte är född i Argentina så har jag inte alla dessa grundläggande bilder att hämta inspiration ur, som Osvaldo har. Därför reser vi ofta dit. Det har också varit särskilt intressant att så att säga ha två eller tre personer som referenspunkter för att kunna skapa mig en väldefinierad identitet i tangon.

Monica: Och såsom Osvaldo påpekade, har vi från allra första början valt att satsa särskilt på en viss plats, till skillnad från andra tangodansare. Vi bor ju i Milano och ägnar oss mycket åt den lokala gemenskapen. Vi tyckte om att ha en lokal grupp, förutom att resa och dansa över hela världen; alltså bildade vi för ungefär elva år sedan en förening, säkerligen den första kulturförening som alltjämt fungerar. För övrigt försöker vi sprida tangon utifrån ett litterärt perspektiv. Vi reser flitigt över hela Europa som dansare och lärare, men vi negligerar aldrig arbetet på hemmaplan. Jag är stolt över den verksamhet vi driver i Milano, för det är också mycket intressant att se att ens ansträngningar bär frukt.

Nina: Ni har verkligen utfört ett pionjärarbete där.

Monica: Javisst, utan tvivel. Och det är ett ganska ovanligt val, därför att bland professionella tangodansare går var och en sin egen väg; det finns de som alltid är på resande fot och dansar allt vad de förmår. Som Osvaldo nämnde, ägnar jag mig också åt litteratur, och jag har alltid tyckt om att foga den biten till dansen. Jag har översatt ett par böcker om tango och sedan har jag också skrivit ett par egna böcker.

Nina: Detta är verkligen ett intressant tema.

Monica: Ja, i detta avseende är jag mycket glad därför att min första bok, Jorge Luis Borges y el tango, som gavs ut på italienska, har kommit ut i Argentina och presenterats på Academia Nacional del Tango, och jag fick mycket fina recensioner även i Argentina. Detta gläder mig verkligen eftersom det är ett sätt att föra upp tangon till en nivå där den först nyligen har börjat röna uppmärksamhet, det vill säga inte bara i tangokretsar utan också i litterära och vetenskapliga kretsar.

Nina: Ett nytt perspektiv på tangon.

Monica: Precis. Och nyligen kom en ny bok ut, A dos manos, utgiven endast på italienska, som jag skrev tillsammans med en italiensk journalist om Carlos Gavito, denna levande danslegend. Det är en utmaning, eftersom det innebär att närma sig tangofolket med ett språk som anpassar sig till ämnet, med några mer djuplodande tankar om allmängodset i dansens historia under tidens gång.

Monica: Slutligen vill jag säga att jag är mycket nöjd med vad vi valt att ha med i vår undervisning, och jag tror inte att vi kommer att ändra inriktning. Givetvis är vi förpliktade att också genomföra shows, men den tango som vi undervisar i, är den tango som vi vill förmedla.

Nina: Jaha, jag tror att detta är mer än tillräckligt.

Osvaldo och Monica (i munnen på varandra): Tillräckligt för att skriva en bok!

Nina: Ni skall verkligen ha tack för att ni tog er tid till denna intervju.