Startsida

Kalendarium
Aktuellt
Forum

Om föreningen
Grupper
Allt om tango
Länkar

Registrera dig
-- Bli medlem


Medlemsnamn

Lösenord


Glömt ditt lösenord?

 

English menues, please

 




   
Hjälp för dig som är...
Cookie information
Cookie Troubles (english)

Tangons musikaliska historia

ur dansens perspektiv.  Text Jan Fredriksson

La Guardia Vieja

Tangons tidiga historia vid förra sekelskiftet är till stor del höljt i mytomspunnet dunkel. Små kapell spelade på barer och bordeller och av naturliga skäl är lite bevarat vare sig på noter eller i inspelningar. I slutet av 1800-talet började musiken nedtecknas och de första inspelningarna kom. Musikaliskt präglades perioden av en utpräglad fast takt, antingen i habanera-stil eller med influenser från lantlig milonga eller nästan som marchmusik. Historiska likheter finns med sekelskiftets jazz; instrumenten spelade till stora delar unisont. Gitarr och flöjt var vanliga instrument tillsammans med piano och, förstås med tiden, bandoneon. Detta instrument som ursprungligen var tänkt som en billig ersättare till de dyra orglarna i små kyrkor. Namnet lär härstamma från en tysk tillverkare som hade märket "Band Union" på instrumenten. Vid sekelskiftet komponerades klassiker som "Don Juan" och "La Cumparsita" och tangon började spridas i bredare folklager med skivor. Ett exempel på en orkestrar från denna tid som fortfarande spelas är Orquestra Tipica Victor och Roberto Firpos tidiga inspelningar. Under denna tid kom tangon också för första gången på allvar till Europa och den europeiska tangon fick sin prägel av denna tidiga argentinska tango.

La Guardia Nueva

Det nya gardet. Så kallades de unga musiker som i slutet av 20-talet tog upp influenser från jazzen och utvecklade en ny stil där melodiintrumentet frigjorde sig från den tidigare fasta kopplingen till kompet. Nu tilläts melodin väva sina egna slingor samtidigt som kompet blev mer rytmiskt och harmonist sofistikerat. Musikaliskt övergick man från 4/4-takt till 2/4 eller 4/8. Ledande i denna utveckling var den då drygt 20-årige Julio De Caro. De flesta musiker kom att anamma denna nya stil på trettio-och fyrtiotalet. Stilen kallas "decarismo" efter Julio De Caro. Exempel på musiker som anammade den nya stilen är Anibal Troilo, Osvaldo Pugliese, Miguel Caló, Alfredo De Angelis, Alfredo Gobbi för att nämna några. En del, som Roberto Firpos och Francisco Canaro valde dock medvetet att hålla fast vid den äldre stilen "de la Guardia Vieja". Alla inom det nya gardet spelade också musik i den äldre stilen eller arrangerade om äldre melodier in nyare stil.

En utveckling av Guardia Nueva som mycket tidigt uppstod var den polerat eleganta salongstango som numera mest förknippas med Carlos Di Sarli och Osvaldo Fresedo. De båda står som representanter för överklassens intresse för tango med den polityr och sofistikerade elegans och som krävdes i salongerna. För Juan D'Arienzo, "El Rey del Compás", rytmens kung, blev dock tangon allt för utslätad och elegant och enligt hans uppfattning gavs dessutom för mycket plats åt de allt populärare sångarna. Han valde därför att delvis återgå till den äldre stilen men med en ny frisk uppfinningsrikedom. Hans uttryckliga mål var att ge tangon tillbaks till dansarna. Juan D'Arienzos musik blev med tiden en starkt bidragande orsak till tangons popularitet som dans under "guldåldern" från mitten av trettiotalet till mitten på femtiotalet. Musiken från denna period dominerar fortfarande stort när man väljer musik att dansa tango till. Bland musikerna på fyrtio-talet skijler man ofta på traditionalister, som följde en äldre stil och evolutionister, som sökte utveckling mot nya former.

Den moderna tangon

1955 var ett av många ödesår för Argentina. Juan Perón avsattes i en militärkupp och folksamlingar förbjöds till stor del. Det innebar att det mesta av dans, tango och annan, försvann. Samtidigt försvann också kvoteringen av inhemsk musik i radio. Jazz, rock mm vällde in i Argentina. Ett antal orkestrar som tidigare dagligen spelat till dans stod utan arbete. Antalet sysselsatta tangoorkestrar minskade drastiskt. Paradoxalt innebar detta att de musiker som ännu kunde livnära sig på tangomusiken fick möjligheter att söka sig nya vägar. Dansarnas krav på stringens och rytm föll bort och tango som konsertform uppstod. Konstnärligt kunde musikerna söka sig nya uttryckssätt som passade i konsertsalarna. Samtidigt var det ett överlevnadskrav, att hitta en ny publik. Flera av de mest framstående orkesterledarna från fyrtiotalet ledde denna utveckling. Osvaldo Pugliese, Anibal Troilo är kanske de två mest kända. Den unge Astor Piazzolla som hade spelat i Troilos orkester och haft egen "Orquesta Típica" på fyrtiotalet blev den ledande kompositören och musikern i en helt ny genre, tango nuevo.

När scenshowen "Tango Argentino" gjorde internationell succé 1984 blev detta något av en pånyttfödelse för tangon som dansform. Den koreograferade scendansen behövde dramatisk modern musik och valde då ofta Tango Nuevo av de kända kompositörerna. I Europa fick många sina första kontakter med tangon med dessa scenshower och den moderna tangomusiken. Tangons internationella popularitet bidrog till att intresset för dansen återuppstod också i Argentina. En ny generation dansare trädde fram.

Sång och dans?

Mycket kan sägas om tangons historia och detta är en sammanfattning ur en dansares perspektiv. Man ska dock komma ihåg att sångare och poeter intar en mycket betydelsefull roll inom tangovärlden. Periodvis har sångarna dominerat helt i en dramatisk sångstil som inte varit riktad till danspubliken. Därför sägs ibland slarvigt sägs att man inte dansar till tango med sångare. I några fall har sången och dansmusiken smält samman till en enhet och det finns sångare som älskas även av den konservativa danspubliken. Några exempel är Tanturis orkester med Alberto Castillo, Juan D'Arienzo och Echagüe, Agngel Vargas och Angel D'Agostino. Tangodansare brukar uttrycka det "sångare som sjunger med orkestern" som dansvänliga till skillnad från när "orkestern spelar med sångaren". Det finns dock undantag. Sångaren Alberto Podestá till Calós orkester är ett exempel på en sångare som tidvis dominerar över orkestern men ändå sjunger dansvänligt.

Det finns väldigt mycket vokal tangomusik som fortfarande är populär i Argentina, som inte är inte särskilt dansvänlig och som aldrig heller försökt vara det men naturligtvis har andra kvalitéer.

  • Några omtyckta sångare man knappast dansar till
    • Carlos Gardel, Mi Buenos Aires Querido
    • Julio Sosa, En Esta Tarde Gris ca 1960 ?
    • Roberto Goyeneche "El Polaco",  Como Dos Extraños
Mer musik »

 



ur Kalendariet

må 25 sep
Medlemsmöte i TangoNorte

on 27 sep
Onsdagspraktika med instruktion på nybörjarnivå.

fr 29 sep
Grundkurs 2

ti 3 okt
Musikseminarium: Milongan som dansform

on 4 okt
Onsdagspraktika med instruktion på nybörjarnivå.

må 9 okt
Måndags-Temapraktika
Visa alla »

ur Aktuellt

Problem med inloggning? Har du problem med att stanna kvar inloggad? Då vill ... »

Stockholm Tango Festival 2017 29/12 -1 /1 går årets festival av stapeln! Boka in i di... »

ur Öppet Forum - senaste Ämnena

Reklam för andra arrangörers evenemang »

Övrigt »

Kvarglömda saker »

Reklam för Tango Nortes evenemang »

(Logga in för övriga forum)