Tangoresan

Gavito och "det svåra att ingenting göra"

Aha, du ska vara med på tangofestivalen med Gavito i Basel, säger min tangovän i telefon några dagar innan jag reser till Schweiz. Gavito – Gavito – Gavito? Som relativt ny i tangovärlden kan jag inte placera namnet, men förstår snart att jag borde veta att Carlos Gavito är legendomspunnen och den enda världsstjärnan kvar från tangons guldera. Det är han som kämpar för överlevnaden av den rena klassiska tangon och som har utvecklat den mest förfinade poetiska tangostilen som finns idag.

Basels tangofestival börjar den 4 mars, men min återresa är bokad den 3 mars, så jag ska inte vara med. Illusionen att nu få en plats på någon av kurserna, framför allt med Gavito, är befängd, flygresan kan inte ombokas – och vem skulle i så fall ta hand om katten Evita Perón?

Men lockelsen verkar som en drog. Att vara på plats och med några dagar missa en stor tangobegivenhet känns förödande. Tipsad av vännen, som håller koll på allt som skrivs och händer inom tangon, läser jag den entusiastiska dagboken av Sveriges profesora de tango från hennes besök i Buenos Aires, där hon bland annat har tränat med Gavito.www.tangoinspiration.com.

Naturligtvis blir jag ännu mer inspirerad av den. Nu är mina sinnen i rörelse. Det är sent på kvällen, men jag ringer till min bror i Basel. Av alla tecken begriper han att systerns tangopassion inte kan negligeras och att det gäller att hjälpa henne snabbt. Inom tolv timmar och innan jag hinner fatta det, går allt i lås. Jag får sista platsen på varje kurs på min nivå, jag har tillförsäkrats om en förare, jag kan ta en dag extra ledigt, en ny återresa är bokad och Evitas tillfälliga kattmor ställer upp några dagar till.

Tangofestivalen börjar med Gavitos seminarium: Tango, ett samtal om det väsentliga.

Kanske blir jag inte helt övertygad av allt Gavito säger. Budskapen uppfattar jag bitvis som motsägelsefulla, men kvintessensen av min behållning är det här: ”Tangons substans är inte steg och figurer. Tangons väsen är varat i stunden. Tango börjar inte med en salida, den börjar med en känsla inspirerad av musiken. Det är många som dansar tango som skyndar sig att ta första steget med musiken och rusar sedan från steg till steg. Jag anser att det aldrig ska finnas någon brådska att ta nästa steg, låt det dröja! Stanna kvar i steget, gör ingenting! Det är det svåraste att ingenting göra.”

Orden berör mig, det är en känsla av igenkännande, en insikt jag mött förut. Ja, även i livet måste vi stanna upp ibland och i tidens anda är det inte lätt. Tanken klarnar igen: att närvara i sig själv kräver att stundvis hejda sig och stanna upp. Med blicken vänd mot det inre kan vi erfara oss själva och bli medvetna i vår existens.

Är det det Gavito menar? Är det då det sägs att tango är som livet, när den känns existensiell? Och behöver vi denna känsla också för att kunna kommunicera med den andre?

Vid diskussionen kommenterar jag min reflektion och framför i detta sammanhang min nyfikenhet och längtan efter den konstnärliga upplevelsen av maestrons tango. Min tolkning besvaras inte, däremot känner sig maestro Gavito mycket provocerad av min önskan att få se hans dans. Irriterad förklarar han att det nu handlar om ett föredrag och inte om en show. Jag förstår inte reaktionen, eller kan den kanske förklaras med hans sinande krafter? Det känns ledsamt att på något sätt ha kränkt hans personliga eller konstnärliga integritet. Men på kursen som följer är dissonansen som bortblåst. Det mästerliga tangoparet Carlos Gavito och Maria Plazaola undervisar pedagogiskt och mycket inspirerande. De två korta sekvenserna som de lär ut, (ocho redondo, caminata con barrida) arbetas fram med en enorm noggrannhet.

På lördagkvällen är det välgörenhets-konsert på casinot mitt i stan, till förmån för de utsatta barnen i Argentina. I publiken surrar ett virrvarr av otaliga språk, men spanska hörs mest. Underbart att återfinnas hemma i världens mitt eller åtminstone i Europas centrum!

Den unga schweiziska tangoorkestern Silencio spelar upp och skapar tango-stämningen. Fem tangopar ska uppträda under konserten, men dragplåstret är förstås Gavito och Maria Plazaola, och åskådaren blir inte besviken. När de första tonerna av ”la Cumparsita” klingar, går en osynlig men märkbar spänning genom dansarnas kroppar. Med blicken möts de och sakta går de in i en tät abrazo. Nu ter sig dansen med spänningsfulla pauser som en våg med förtätad kraft över golvet. Gavitos manliga elegans och Marias skönhet i rörelsen, som understryks av den vackra eldröda klänningen, skapar en fulländad och mycket sensuell harmoni.

Som tur sitter det argentinare bredvid mig som blir lika gripna och torkar sina tårar som jag.'

Tangobesjälad kan jag nu återvända till det kyliga Stockholm.