Tangoresan

Två veckor i Buenos Aires

Efter att ha vecklat ut sig efter den 18 timmar långa flygresan till Buenos Aires, då man suttit ordentligt fastkilad i ett minimalt utrymme (ville inte riktigt kännas vid de svullna benen, men de hängde envist med), var ankomsten till hotellet riktigt angenäm; fräscht, 4-stjärnigt, beläget i ett av de finare områdena. Försedd med Andreas ambitiösa och välmatade informationsmapp, innehållande allmän info, kartor, tangotidningar, scheman till dansklasser samt tillhörande klippkort, lista på gemensamma aktiviteter och milongor var det bara att knalla upp på rummet, duscha, svida om och bege sig ut på stan.Upplägget var att efter frukost inleda dagen med en 1,5 timmes privatlektion. Därefter bestämde man själv hur man ville varva danslektioner, utflykter, lunch, egen tid och eftermiddagsmilongor. På kvällarna var det gemensam utgång på olika milongor som gällde.

På privatlektionerna hjälpte ett lärarpar oss att fila på våra färdigheter i milonguero, tango salón, vals och milonga.

Efter första lektionen var det så dags för dagens kulinariska höjdpunkt (vegetarianer kan hoppa över nästa mening.). Ett stycke otroligt välsmakande mört, blodigt, argentinskt kött som utan något större motstånd släppte igenom kniven, serverad med en fräsch sallad eller potatis- alt. pumpamos. Berusande gott för motsvarande 25 kronor! Därefter fortsatte den bekymmerslösa tillvaron med att glida runt på stan mellan danslektioner med skopåsen nonchalant slängd över axeln. Den vackra danslokalen låg högst upp i en tjusig galleria med utsikt över stan. Lärarna var väldigt duktiga och engagerade och det var inte ovanligt att de avslutade lektionen med en mer eller mindre avancerad uppvisning.

Minns den andaktsfulla stämningen efter den allra första lektionen, när lärarparets silhuetter avtecknade sig mot eftermiddagssolen som strilade in genom fönstrena, medan de vävde in sekvenserna vi nyss lärt oss i ett litet dansnummer. Väldigt inspirerande! Den absolut grymmaste uppvisningen var koreograferad (måste ha varit det!) och involverade en ögonbindel och kast med liten, söt brasilianska.

Bland utflykterna var besöket i San Telmo väldigt behagligt; skön stämning, tangodans på gatorna och mycket annat att titta på. Det häftigaste var två levande orkestrar som parkerat sig på trottoaren med piano, ett gäng bandoneoner och allt. Om man inte spontant dansade loss på gatstenarna, blev man åtminstone sittande på trottoarkanten, lyckligt leende medan tonerna från en dynamisk Pugliese fyllde utrymmet mellan husväggarna.

Och så något för skosugna tjejer;

Centralt i stan, vid en mysig innergård i en gammal, fin lägenhet några trappor upp låg Comme il Faut-butiken, en våt dröm för varje skofetischist. Behagfullt tillbakalutad i en soffa fick man den ena kartongen efter den andra öppnad framför sig. Helst av allt ville man ta med sig halva sortimentet. Och de inhandlade skorna fick man med sig i en rosa sidenpåse, delad på mitten så att de låg separat. Mon Dieu! Chict värre!

Milongorna bjöd på speciella upplevelser; ofta spektakulärt vackra lokaler, på kvällarna uppklädda och duktiga dansare, hög stämning, väldig trängsel på dansgolven och emellanåt avbrott för någon uppvisning. Vid den tiden på dygnet fick man (läs vi) mest sitta och titta på andra dansare, vilket ofta var ett nöje i sig. Det var inte helt lätt att bli uppbjuden. Först måste man nämligen bli uppbjuden och då helst göra bra ifrån sig.

Det var också en väldig skillnad på milongor och milongor. Ovanstående beskrivning gällde en bra milonga. En dålig milonga kännetecknades av avslagen stämning, få besökare, halvtaffliga, inte sällan överåriga dansare, stapplandes runt på ett glest dansgolv. Det gällde att veta skillnaden i förväg, och det gjorde Andrea.

På eftermiddagarna var stämningen mer opretentiös, det var mycket enklare att bli uppbjuden och det var glesare på dansgolvet.

Efter den något nervösa tangodebuten, som ägde rum en eftermiddag på Confiteria Ideal, strömmade kavaljererna till och det flöt på. Blev även uppbjuden ett par gånger under två av kvällarna. Särskilt sista kvällen bjöd på en lite speciell sammansättning av tangoupplevelser – den inleddes med en snubblande tanda med ett mindre skicklig dansör och avslutades med en svävande tripp till tangohimlen. Mmm!

Ja, sammanfattningsvis fanns det mer att se, fler lektioner och milongor att gå på, fler köttbitar att sätta kniven i. Men det får bli en annan gång. Vill tillbaka! Snart.

Susanna Koppa´ny