Tangoskröna

Maskeraden

Don Pedro hade ett samboförhållande som ibland kändes lite för trångt. Han tyckte visserligen om Solveig och båda två gick ofta och dansade. Men inte sällan såg man honom ensam dra sin milonga.

Han hade fått en känsla av att livet rann i väg och ville inte ens prata om ålder, födelsedagar och dylikt. Det förde otur med sig, tyckte han.

Annat var det när man var ung, stark, och sällan tänkte på döden, eller sjukdomar. Kroppen hade börjat känna av skavankerna, och det gällde att passa på innan liemannen bjöd upp till dans.

Det hade gått många år sedan denne latinamerikan lämnade hemlandet, men det svenska samhället var fortfarande något där man bara flöt utanpå. En ständig påminnelse om att en svartskalle aldrig riktigt blir insläppt i gemenskapen. Svårt att få fotfäste, lätt att tappa balansen.

Och apropå balans, denne man missade sällan en milonga, praktika, eller en fest där man kunde ta sig ett par öl och fylla händerna med tango. Han njöt av livet, och dansen betydde mycket för honom. Han var känd i tangokretsarna, medlem i föreningen, och kund där tangon var en vara. Han hjälpte tangohjulen att snurra. Det går inte att säga att han var stilig, men han hade en charm som gick hem hos en del kvinnor, där tryckte han på tills det blev något, ris eller ros.

En lördag, hade Restaurangen ordnat med fest, och lovade glädje och lycka till alla närvarande. Villkoren var att man betalade inträde och konsumerade. Helst skulle man också vara förklädd. Det var hyfsat med folk när Don Pedro, ensam, och med alldaglig klädsel, gjorde entré. Han kom tidigt till partyt, och kunde välja en plats nära pistan. Han gillade att titta på människor som dansade, helst kvinnor förstås.

Han började göra ett urval av de närvarande kvinnorna och kom till slutsatsen att natten inte var lovande.

Folk dansade, drack, och pratade om lite av varje allt för att vara trevliga. Musiken var inte den bästa, enformiga låtar utan variation som inte hjälpte till att hålla stämningen.

När allt verkade nå botten, och han redan funderade på att åka hem tidigt till Solveig, dök en kvinnlig Harlekin upp. Fina former, åtsittande dräkt.

Nåja, när du nu är här, tänkte han och gick direkt till henne innan någon annan räv kom på tanken.

Hejsan! Hälsade han glad, får jag lov? Och natten började ta form. Allt gick så fint och smidigt, lite pauser och de dansade igen. Händerna räckte inte till så mycket. De hade roligt! Enda problemet var att damen i fråga hade sminkat sig med glitter i ansiktet. Det var i och för sig inget hinder i början, men efteråt, när han skulle dra hem till Solveig, gjorde skimret sig påmint. Det var nästan omöjligt att tvätta bort, det satt fast som klister.

Det var säkert svårt för Don Pedro att förklara för Solveig hur det kom sig att han hade fått så mycket glitter i ansiktet och på halsen. Tango var inte på schemat den dagen. Dessutom luktade han Harlekin!